Magnifikt!

Okej, för att starta bloggen med några ord till Gud: Tack tack tack tack för Rinomar!
Nu ska ni få höra förklaringen till min tacksägelse:

Det hela startade i Italien den andre januari. Jag stiger upp och tar en dusch. Här kommer det första frågetecknet: Fick jag ut allt vatten ur örat?
Förmodligen inte, men det tänkte inte jag på. Vi skulle till Machonyaga, ett högt berg i två timmar i bil från vår lägenhet. Två timmar på snirkliga vägar uppåt uppåt uppåt. Ganska snabbt slog det lock för mina öron, trots att jag gäspade hela tiden. Sen skulle vi ta en kabin upp på toppen av berget. Då slog det ännu mer lock för mitt öra. Stackars stackars öra. Men det tänkte inte jag på. Sen skulle vi ner, och med mina otroligt trånga hörselgångar fick jag nästan panik för att det gjorde så ont i örat. Iaf, väl nere så gäspade jag lite och sen gjorde det inte så ont. Och sen åkte vi tillbaka till lägenheten. Men på dom två timmarna ner så fick jag väldigt ont i örat. Men det tänkte ju inte jag på.
Fast sen på natten, då tänkte jag på det. Eller rättare sagt, jag vaknade mitt i natten av att det kändes som om min hjärna hade bestämt sig att tränga ut ur mitt huvud, genom örat. Väldigt smärtsamt och jag sov inget den natten.
På dagen var det lite bättre, när man kunde sysselsätta med annat, även om jag kände att min kondition var på botten. Jag blev andfådd av att bara gå trappor, och det är inte för att det är tunn luft. Jag var sjuk.
Den natten sov jag ingenting. När jag vaknade var jag blek, sömnig, illamående och allmänt jätteplågad. Men det var dessvärre avresedagen, och alla som någonsin flugit i ett flygplan vet att det gör ont i öronen när man flyger. Så jag oerhört nervös. Jag kan peka ut två gånger då jag fått så ont i öronen att jag ville hoppa av planet, slita av mig öronen, osv. Och med den inflammationen jag redan hade blev det inte bättre. Jag var nära på att gråta.
Planet lyfte. Jag kallsvettades och koncentrerade mig på att andas och att tugga tuggummi, som får det att bli bättre i öronen. Och jag lyckades. Inga utbrott, inga "Jag vill dö!"-utrop eller lock i öronen.
Men när det skulle landa...
Inflammationen hade spridit sig till käken, tinningen, svaljet, tungan och omkringliggande områden. Det betyder att jag inte kunde tugga så bra. Och ajajajajajajajajajajajajajajajajaj! så ont det gjorde.
Jag var svag, kunde knappt stå och än mindre föra ett samtal. Därför sjussades jag direkt hem till mitt underbara hus (Hem ljuva hem-experience) och sov, välsignat i 45 underbara minuter. Sen åkte vi till min morfar som är läkare så att han kunde ordinera en medecin. Rinomar hette den medecinen. Jag grät nästan av lycka.

Och nu sitter jag här, med ett öra som försöker läka och sömnen och hungern som smyger sig på - ni måste tänka på att jag har jag endast ätit en liten salamimacka och en liten pizzaslice, för att inte svimma.
Och detta dygn har jag sovit max tre timmar. Så trots att klockan är tio i åtta får ni ursäkte mig. Jag måste sova!